Med ett kylskåp som läromästare

Posted on Leave a commentPosted in Poesi

Så skulle jag uppfylla drömmen om en kyl med retrolook. Den skulle bli perfekt i det minikök jag höll på att bygga i stället för det gamla som skulle bli sovrum. Jag googlade. Sedan åkte jag till ett showroom för att lyssna till och smeka kylar. Slutligen beställde jag en 50-talsmodell som andades kvalitet och design.

Varje dag stirrade jag på min smarttelefon i väntan på leverans. Den gamla kylen lät som en industri så jag flyttade runt i mitt bo om nätterna för att kunna somna. Parallellt anlitade jag folk som ritade kök. Den ena lösningen blev för beige. Den andra gav en klaustrofobisk känsla. Den tredje blev för dyr. Men jag tänkte att det gjorde detsamma. Min dyra kyl skulle bidra med lyxkänsla. Resten av köksinredningen fick buga och duga. Sedan kunde jag alltid piffa till det med färg och detaljer.

Så kom beskedet. Jag tog ledigt för att kunna ta emot paketet. Men under natten föll det mängder av snö. Kaos uppstod. Skolor hölls stängda. Ambulanser försenades. Men den största katastrofen var att min kylleverans blev uppskjuten.

Jag beställde stommar, köksluckor och diskbänk. Jag sökte elektriker och rörmokare, men hantverkare verkade lika svårfunna som Fritz Hansens Myranstolar på Myrorna. Allt kommer att bli bra bara jag får mitt kylskåp, mumlade jag. När jag gick bet på hur en bänksektion skulle sättas ihop lät jag finkylen dansa i medvetandet. När en elektriker vägrade lämna offert var det bilden av kylskåpet som höll modet uppe. När jag insåg att diskhon skulle bli ett otillräckligt skvätthål var det tanken på sötnoskylen som återgav mig glöden.

Så kom D-dagen. Leverantörerna stånkade uppför trapporna. Jag klädde av kylen frigolit, träpinnar och plast. Färgen påminde om den fluffiga grädde jag åt till våfflorna i barndomens syrenberså. Men dörrarna var som pansar. Jag insåg att föremålet för min kärlek skulle komma att dominera inte bara mitt kök utan hela min lägenhet.

Jag pluggade in den och tryckte på på-knappen för att sova på saken. Mitt i natten gick larmet och jag undrade om jag glömt släcka stearinljusen. Nej, jag öppnade kylskåpsdörren. Displayen blinkade hånfullt. Jag tryckte av larmet. Som gick igen. I ett annat rum stod den gamla kylen och väsnades. Det var som att bo i ett hemsökt hus med allt brummande, kluckande och pipande. Och min nya kyl vägrade uppnå rätt temperatur.

Efter två dagar av kontakter med kylföretag och reparatörer var jag nära att ge upp. Enligt buddisterna är en av de största orsakerna till lidande att vi har svårt för att släppa taget om sådant vi gillar och att vi håller fast vid människor och prylar, eller snarare våra idéer om dem. Vi tillskriver kylen egenskaper som den inte har. I min skalle är den stilskapande och statusgivande men framför allt lyckobringande. Det har ingenting med sanningen att göra. Det är bara koncept. Okej, kära sanning – om du överhuvudtaget finns – uppenbara dig för mig nu! På en sekund blir jag upplyst som av Louis Poulsens klassiska PH-lampa. Kylen som jag såg den var bara en illusion. Designen höll men inte kvaliteten, och den lätta känsla jag förväntat mig blev till besvikelse. Nu lägger jag av med att vara konsumist för att i stället bli buddist. Och kylskåpet? Ja, det får gå i retur!

Kram!

Posted on 2 CommentsPosted in Poesi

Det hade varit stökigt på eftermiddagen. När jag skulle åka och handla var det punka på bilen, två av killarna rök ihop, riset brändes vid, någon hade tappat sitt SL-kort igen. Myror samlades vid en saftfläck och jag tänkte att vi måste komma ihåg att kontakta Anticimex. När jag sträckte mig efter mobilen råkade jag hälla ut en kvarts kopp kaffe på skrivbordet.

Jag drog ett djupt andetag och torkade upp kaffet, gick till städskrubben och tog ut dammsugaren, som fick glida fram över köksgolvet och alla allmänna ytor innan jag fyllde grönsåpa och vatten i en hink och moppade bort myrornas glädje och andra oidentifierbara fläckar. Jag tömde diskmaskinen, torkade av alla skåpsluckor, köksbord, spis, kyl och frys och satte på kaffebryggaren.

En stund senare drog jag igen dörren till kontoret halvt om halvt, satte mig framför datorn och började dokumentera dagens händelser. Plötsligt låter det som om en mindre sebrahjord drar in i hallen. Jag tittar på klockan och ser att hon närmar sig 22.30. Det är meningen att det ska vara lugnt på boendet vid den här tiden på vardagskvällar. Det har vi ju tagit upp på flera husmöten, tänker jag surt.

Tre killar slår upp dörren och stormar in. Jag reser mig upp, säger hej och breder ut armarna. Det är några av pojkarna från grannboendet där jag har jobbat tidigare.

”Vi saknar dig, kan du inte komma och jobba hos oss igen, vi älskar ju dig … och dina kakor”, säger Masoud.

Jag ler.

”Jag saknar er också”, säger jag.

”Vi skulle bara hälsa, vi ska gå hem nu”, säger han och de är redan på väg ut igen.

I dörröppningen dyker ytterligare en pojke upp.

”Kram!” säger han uppfordrande.

De andra killarna skrattar lite åt honom.

Jag går honom till mötes och vi kramar om varandra. I det ögonblicket är det som om universum för en sekund drar undan alla ridåer och låter mig få en glimt av det som finns där bakom. Min mamma kunde inte minnas att hon någonsin hade omfamnats av sin mor. Själv mindes jag varenda kram jag fick av min mamma. En av de sista kommer jag särskilt väl ihåg. Efter mina besök på hospicet kramade jag henne alltid. Men den gången gick jag inte efter den sedvanliga hejdåkramen, utan jag vände vid dörren och tog en runda för att vattna azaleorna, begoniorna och fikusen. Därefter höjde jag handen till farväl.

”Kram …?!” hörde jag lite ynkligt men samtidigt uppmanande från sängen.

Det blixtrar vidare i hjärta och hjärna till mitt eget inre barn och sedan till min mamma som liten flicka. För den som aldrig har kunnat ta sådana ömhetsbetygelser för givna kan det krävas mod för att be om en kram. Min mamma, som kom till Sverige som ensamkommande femåring från ett krigsdrabbat Finland, skulle aldrig ha kommit på tanken att be om något, framför allt inte fysisk eller känslomässig närhet. Men hon frågade mig om en kram 60 år senare.

Nu befinner jag mig här ytterligare ett dussin år senare och kvällen känns lite rörig. En ensamkommande femtonårig pojke står där på kontoret framför mig, med sina jämnåriga tuffa kamrater omkring sig, och ber om en kram. En ögonblicklig glädje sköljer igenom mig. Att ta någon till sitt hjärta eller att bli välkomnad av någons hjärta är helande och heligt. Universum blinkar åt mig denna vanliga dag på jobbet och viskar att jag, min mamma och denna pojke är sammanlänkade bortom tid och rum. Cirkeln är sluten.