Ett år av kärlek

Posted on 2 CommentsPosted in Övrigt

Låt detta bli ett år för kärlek! Förra året var mera ett rädslans år. Terrordåd, främlingsfientlighet och rädsla för att allt skulle gå åt helvete mötte mig i samtal och medier. Det gungade under mina fötter. Min trogna tjänare hjärnan svek. Blodtrycket steg. Den enklaste åtgärden skulle vara att börja dagen med ett piller. Men detta lilla vita piller gjorde mig yr i huvudet, nedstämd och ångestfull. Händerna domnade bort om nätterna så att jag vaknade en gång i timmen. Starka smärtor i högra sidan av huvudet kom och gick. Kunde det vara en hjärntumör? Oron steg och energin sjönk. Ynkligheten tog över mig.

Kärlekens första steg måste gå in i ens eget hjärta. Kärleken måste få bo där. Detta är lika självklart som att man ska sätta på sig syrgasmasken själv innan man hjälper en medpassagerare vid en flygplansolycka. Detta ska bli kärlekens år. Också självkärlekens. Den ska inte förväxlas med egoism men man måste fylla sig med kärlek, ro, energi och glädje för att ha något att njuta av och dela. Det är inte viktigare att andra känner sig trygga, uppskattade och glada än att jag gör det. Du och jag är detsamma.

Förra året var ett turbulent år. När jag blev uppsagd startade jag eget och hankade mig men det gick trögt. En dag när jag var på ett introduktionspass för ett nytt extrajobb hände något ovanligt. Det var överlämningsdags på ett servicehus för äldre. Runt omkring stod mina blivande kolleger. De pratade om hur Karl och Margareta hade mått under dagen, om mediciner, evenemang och att det var brist på personal igen. Jag lyssnade. Jag stod upp, hängde mot ett bord, kände mig trött men rätt avspänd. Det var min tredje dag där. Alla var vänliga. Det verkade vara ett bra ställe, även om jag tänkte att det var inhumant att logga in och ut för varje besök hos en klient. Elsa skulle få sina 23 minuter, varken mer eller mindre, och Knut sina 45. Var någon ledsen eller orolig fick hon hålla sig tills hennes minuter var inne, men för övrigt kändes det bra.

Plötsligt blev jag yr i huvudet. Jag hann tänka att jag borde sätta mig ned. Jag drog ett djupt andetag. Det svartnade ett ögonblick innan det blixtrade till i solrosfärger à la van Gogh. Jag var sprakande. Kroppslös. I detta rike omfattade jag allt. Allt var genomsläppligt och klart. Jag var pulserande liv – den kärlek – den energi – som får allt från grässtrån till kattungar, människor och vattenmeloner att växa. Att vara en byggsten i huset är att vara huset självt, det vill säga att vara en liten varelse i universum är att vara universum självt. Sprittande liv. Fröjdvågor. Fascination. Det var som en uppfyllelse av allt – en känsla av att alla barriärer mellan kropp och sinne var borta, mellan subjekt och objekt, mellan energi och materia. Frid. Kärlek. Rörelse.

”Christina, Christina.”

Jag tittade upp och såg vänliga oroade ansikten, kände en sval hand mot min panna, golvet under ryggen, fötterna på en stol. Min första tanke var: ”Åh, nej! Det är ju här jag är, i denna värld så full av oro. Så grå, trist och ibland obegripligt svår”. Det var så tydligt att jag gick omkring i ständig rädsla för att inte få ekonomin att gå ihop, för att såra någon med ogenomtänkta ord, för att skadas, för att inte kunna göra gott utan vara en del av världens problem i stället för en del av lösningen. Jag kände mig otillräcklig. Det var så stressande och utmattande med hela cirkusen av ostyriga tankar som plötsligt kändes så missvisande och destruktiva. Verkligheten tycktes vara beskaffad på ett helt annat vis. En känsla av att vi endast använder en promille av vårt medvetande grep mig, att det vi upplever av avskildhet från varandra, främlingsrädsla och ensamhet i själva verket är en illusion. Medvetandet omfattar allt, det vill säga att alla människor och djur och fenomen är en del av mig. Jag kan inte skära bort dem hur gärna jag än vill, inte stänga ute dem med gränskontroller eller jaga bort dem med ord. De är en del av mig. Vi är uppbyggda av livsenergin, potentialen, som ytterst är kärlek. Hur kan det komma sig att vi har förlorat denna kunskap, tänkte jag. Ett halvt ögonblick önskade jag att jag skulle kunna stanna kvar i det andra medvetandetillståndet. Med mitt ordinära förnuft insåg jag att jag hade haft en kramp som förmodligen hade utlösts av trötthet och stress. Om någon hade mätt mitt EEG under anfallet hade det visat på en hög aktivitet i hjärnan, en urladdning.

Jag åkte till akuten och blev kvar för observation. Jag var först nästan munter, sedan kände jag mig utmattad. Dagen därpå startade en period av existentiell rädsla. Jag gick omkring och var yr och skräckslagen för att jag trodde att jag skulle tuppa av och dö. Men varför var jag så rädd? Det hade ju känts bra att befinna sig nära döden eller i ett annat medvetandetillstånd där allt tycktes vara fullkomnat. Överlevnadsmekanismerna är starka. Kroppen ställer in sig på att fly eller kämpa. Varför kunde jag inte acceptera livets flöde och bara vara?

Nåväl, min hjärna strejkade förra året, mitt hjärta gjorde detsamma. Min medvetenhet om hur skör jag är steg. Världens oroligheter, fattigdomen som var påtaglig utanför Ica och t-banan, en döende person i familjen, turbulens på ett arbete skänkte mig gåvan att få uppleva existentiell rädsla in i benmärgen. Nu har jag intentionen att lämna rädslan i det förgångna för att bejaka kärleken. Det gjorde inget att rädslan kom på besök. En gång i världen försökte jag till varje pris undvika sorg och förtvivlan. När jag till slut omfamnade dem och vaggade dem och steg in i dem med hela mitt jag kom de till ro. Nu har jag välkomnat rädslan och skräcken som ytterst handlar om att förlora sin identitet. Det kan vara identiteten som duktig flicka, som snäll, som stark, som självständig, som schyst och varm, som hyfsat smart, som den som klarar sig bra och åtminstone har en smula framgång i livet, om inte i form av rikedomar och en stor familj, så åtminstone i form av självständighet och några vänner. Jag vill inte förlora min identitet som någorlunda ung, frisk, kapabel, glad, energisk. Ytterst är jag rädd för att förlora min identitet som levande person – det vill säga att jag är rädd för att dö! Är inte det samma sak som att vara rädd för att leva?

I samma ögonblick som jag insåg att jag var rädd för att dö uppstod tanken att det inte skulle göra något om jag dog i detta ögonblick. Det är inget mer som jag måste göra. Han som stal mitt hjärta ville inte ha det. Det finns inget jag kan göra åt det. Vissa av mina drömmar har jag uppfyllt. Andra har stannat av eller krossats. Nu spelar det ingen roll längre. Är jag deprimerad? Nej. Uppgiven? Vet inte. Kanske är sådana tankar till för att skydda mig från insikten om min egen dödlighet. Jag vet att jag kan dö närsomhelst. Är det något som jag måste göra innan jag ska dö? Det enda viktiga jag kan komma på är kärlek. Jag vill byta ut min rädsla mot kärlek och jag vill göra det omedelbart. Det behöver inte vara personligt. Jag tänker på att Nelson Mandela sa något intressant om kärlek när han inledde sin över 20 år långa fängelsevistelse: ”Jag bestämde mig för att om jag inte får vara med dem jag älskar ska jag älska dem som kommer i min väg.” Det kanske är svårt men det är värt att jobba på det, tänker jag. Och även jag ingår där. Det finns ingen i hela världen som är mera värd kärlek än jag. Eller du. Jag tänker också på zenmästaren Thich Nhat Hanh som beskriver äkta kärlek med grund i buddism. Han startar inte med kärleken för sig själv. Men jag tror att det beror på att inom buddism är det så självklart att ett människoliv är ovärderligt. Man ska göra allt som står i ens makt för att rädda det och ta vara på det. Det är få förunnat att födas som människa och det är framför allt som människa som vi har möjlighet att välja mellan gott och ont, att fatta medvetna beslut om att värna om allt liv, ta hand om vår rädsla och utveckla vår kärlekskapacitet till att omfatta oss själva, våra medmänniskor, djuren och allt levande.

Thich Nhat Hanh säger att i äkta kärlek ingår det kärleksfull vänlighet. Det är en önskan att göra någon lycklig men också förmågan att skänka glädje. Även om man har intentionen att ge lycka kanske man saknar kapaciteten. Att utveckla den kräver djupseende, det vill säga att man ser någon – sig själv eller sin medmänniska – på djupet. Om man inte förstår kan man inte älska fullt ut. Om en person inte förstår sin älskades problem och önskningar kan hon inte stötta fullt ut. Vi behöver tid att se djupt in i någon och vi behöver vara närvarande. Frukten är förståelse som är själva grunden för kärlek.

Den andra byggstenen i äkta kärlek är medkänsla. Det handlar inte om det medlidande (empati) som är att smittas av någon annans känslor såsom sorg, utan snarare om den känsla som uppstår när vi tar ett nyfött barn eller en kattunge i famnen. Vi vill ta hand om det oskyldiga livet och se till att det frodas och vi känner att vi har förmågan att göra det, vilket fyller oss av glädje och tillförsikt. Medkänsla handlar alltså inte bara om en önskan att lätta på någons smärta utan om förmågan att göra det. Då krävs det tid att se djupt in i personen för att få förståelse för hur hennes smärta ser ut. Först med förståelse kan vi bli en del av kärleken i stället för okunskapen eller rädslan. Enligt Thich Nhat Hanh ökar kunskap och förståelse om vi stillar vårt sinne exempelvis med meditation så att det speglar verkligheten mera som den är. Då kan vi se himmel och träd såsom i en klarnad sjö, inte fragmentariskt som på en yta piskad av stormen.

Den tredje byggstenen i kärlek är glädje. Ibland är det lätt att känna glädje: över en amaryllis, en cykeltur eller ett gympapass, en fika med en kär vän, en bra låt i smarttelefonen, en hund som springer och jagar vågor i vattenbrynet. Allt liv kan fylla mig med glädje. Men ibland är det nästan omöjligt. Det är som om en tyngd drar ned allt från mungipor till axlar och hjärta, allt sjunker och jag hamnar under ytan. Där håller jag andan, sparkar vilt och viftar med armar och händer för att ta mig upp till ytan. Till slut når jag ytan men hinner bara dra det livsuppehållande andetaget innan jag dras nedåt igen. Jag hinner inte glädjas åt en blå himmel eller ett barns skratt. Jag är förlorad. Mållös. I full kamp med mig själv, mitt nervsystem, min strejkande kropp, känslor som överväldigar. I den stunden syns kärleken, friden och livets godhet långt borta. Men om det inte finns någon glädje finns det ingen äkta kärlek oavsett om det handlar om en persons förhållande till sig själv och sitt liv eller i parrelationer eller familjerelationer. Vi måste bejaka glädjen. Vi har alla frön av glädje inuti, det gäller att vattna dem och vårda dem ömt så att de kan gro och blomma upp. Dessa glädjens frön kan vi förmera oändligt i gemenskap.

Just nu känner jag mig så långt från glädjen att det jag skriver blir till floskler. Då kanske det är viktigare än någonsin att jag låter min vetskap skymta fram. Jag vet att människan fungerar så att hon väljer sina upplevelser själv, även om det är omedvetet. Vi kan inte ta in mer än fragment av verkligheten och mycket av det vi tar in går på autopilot. För att kunna släppa sorg eller olust eller tristess måste vi släppa taget om autopiloten, vi måste ställa in sinne och kropp på att uppleva nuet som på nytt, eftersom allt i själva verket är nytt i varje sekund. Även om jag var ledsen eller trött för en halvtimme sedan måste jag inte vara det om fem minuter. Allt ändras hela tiden. Jag behöver ställa in mig på förändring snarare än att falla tillbaka i fällor som drar mig under ytan. I själva nuet finns lösningen. För där finns en mängd betingelser till lycka och glädje. Det handlar om att se all rikedom hos mig själv, i mina egenskaper och min kapacitet som människa, i min historia och i min framtid. Det handlar om att utveckla förmågan att ta in det som är skönt, att höra på underbar musik, att känna varmt badvatten mot min hud eller en kattunges mjuka päls till att se något nytt eller vackert i nästa människa jag möter, oavsett om jag känner henne eller inte. Det handlar om att bejaka de slösande gåvorna i världen runtomkring med årstidens växlingar, Mälaren, rådjuret som dansar förbi på gatan utanför, trägolvet som smeker mina bara fotsulor eller en pratstund med min brorsdotter på telefon eller ljuvligheten i en vaniljdoftande bulle från konditoriet. Jag vill bejaka glädjen under detta år för att stärka kärleken i mitt liv.

En fjärde byggsten i kärlek är jämställdhet. I äkta kärlek befrias vi. Det är så lätt och det är extremt svårt. Om jag upplevde jämställdhet på riktigt skulle jag inte kunna gå förbi en enda tiggare. Det är att inte känna mig varken bättre eller sämre än någon annan levande varelse. Det är att inte bedöma. Det är att se människor inklusive en själv som de är och inte genom en värderingsmall. Det är att se sig själv och andra så som man ser på ett nyfött barn. Det är ett under och det är vackert, oavsett om ansiktet är skrikande rött eller fötterna krokiga eller axlarna smala eller magen rund. Allt liv handlar om mirakler. När vi drar ned på värderandet ökar kärleken, när vi bejakar verkligheten i stället för våra tankar och förutfattande meningar om världen likaså. Om vi ser någon annan som bättre eller mer värdefull än oss själva ökar vi avståndet till den. Samma sak gäller om vi ser någon som sämre på något vis. Om vi ser oss alla som jämställda minskar avståndet. Men det räcker inte hela vägen. För att äkta jämlikhet ska uppstå och alla avstånd ska försvinna måste vi se varandra som ett. Som Jesus sa: ”Vi är alla lemmar i samma kropp”. Vi kan inte fly. Allt hänger ihop på en global nivå, på en universell nivå, på cellnivå. Vi påverkar varandra extremt mycket antingen vi vill det eller inte. En mamma kan inte skydda sitt barn genom att försöka hålla undan sina känslor från det. En syster kan inte hindra att hennes förkylning når brodern. Vi påverkar varandra i stort och smått, på gott och ont.

Den dag vi i våra hjärtan är villiga att bli ett med allt runtomkring kommer det att ske en revolution. Det är då krigen inombords och i världen dör. Om jag ser dig som mig själv kommer jag att göra allt för att upprätthålla din existens. Under 2015 upplevde jag skräcken inför att dö och en stark instinkt att bevara mitt liv till varje pris. Eftersom du i grund och botten är samma som jag borde jag ha samma instinkt att bevara ditt liv och ditt välbefinnande. Jag vet inte om det är möjligt att uppnå ett sådant tillstånd för en ensamvarg, som ofta varit rädd för att släppa människor nära, rädd för att skada dem eller bli skadad av dem. Rädslan har härskat. I förälskelse och kärlek kan vi vara rädda för att såra, skada, tvingas svika eller bli lämnade. Men äkta kärlek handlar om att jämställa ditt och mitt välbefinnande. Det handlar om glädjen att kunna skänka glädje och lyckan över att kunna ta emot njutning. Om man uppnår jämställdhet eller snarare enhet upphör all rädsla och ett tillstånd av lycka uppstår. Lycka är inte en känsla utan ett tillstånd som bottnar i något som sträcker sig bortom våra identiteter som vacker, ful, ung, gammal, kvinna, man, heterosexuell, homosexuell, vit, svart, människa, djur. Det handlar om vårt grundtillstånd, vår energi, vår potential, som ytterst är kärlek. Hur skulle annars allt bli till? Om inte två blev ett och alstrade nytt liv? Om inte det nyfödda barnet hade haft förmågan att väcka medkänsla och kärlek i sina nära så att det blev väl omhändertaget och rustat för livet? Nu önskar jag att vi alla ska bli bättre på att väcka medkänsla och kärlek hos oss själva och varandra! Tänk om vi kunde se på oss själva och varandra som de vi är – där medvetandet uppstår i varje sekund och celler kontinuerligt byts ut – vi är nya i varje ögonblick och lika mirakulösa som nyfödda barn.