Femton minuter i rampljuset

Posted on Leave a commentPosted in Krönikor

Min vän A och hennes blivande man hade planerat sitt kyrkbröllop för att det skulle bli ett minne för livet. Vid denna tidpunkt var det ovanligt att anlita professionella festfixare och bröllopsfotografer och några smarttelefoner fanns det inte. Därför skulle jag agera fotograf med hjälp av ett inlånat åbäke till videokamera.

Bröllopsdagen började bra med sol och fågelsång. Efter duschen provade jag min nyinköpta röda klänning. Var den inte alltför urringad? Jag tog på mig en aprikosfärgad kavaj med kjol i stället men möttes av Miss Piggy i spegeln. Jag bytte igen och muttrade:

”Det spelar ingen roll hur jag ser ut, det är ju inte jag som är huvudperson.”

Bröllopsmarschen satte igång. Gästerna reste sig upp, det harklades, någon fångade in i sin lilla dotter som hade börjat åla sig ned under träbänken. A skred uppför altargången för att förenas med sin blivande man. Som tärna insöp jag den romantiska atmosfären på nära håll. Känslorna svallade så jag vände mig diskret om för att torka tårarna.

Brudparet fick ett risgrynsregn över sig när de kom ut från kyrkan. Jag filmade. De gratulerades. De log. De kysstes. Jag förevigade. Stängde sedan av kameran och skyndade mig mot församlingshuset. Middagen avlöpte väl med tal, champagne och kaffe. Då och då filmade jag en snutt. Gästerna sjöng och hurrade för brudparet som gemensamt satte tårtspaden i flervåningstårtan.

En vecka senare sitter jag med de nygifta och ska se på videofilmen. Sköna naturbilder inleder. Nästa sekvens är en närbild av mig när jag snyftar. Man ser snorloskan hänga i näsborren och hur jag till slut fångar den i näsduken. Javisst ja, jag lämnade ju ifrån mig kameran under vigseln. Därefter halkar bilden nedåt och min klyfta i urringningen hamnar i blickfånget. Ja, klänningen är definitivt för urringad.

A gapskrattar.

Nästa bild är på ett par lackskorsförsedda fötter, sedan vader och knän i nylonstrumpor. Något varmrött fladdrar till ovanför knäna. Gruset knastrar och allt gungar innan bilden tycks flyga upp mot björkstammar och lätta moln. Målinriktade nästan militäriska steg filmas uppifrån, ett i taget. Så hörs min stämma:

”Nämen, vad fan! Det skulle ju ligga här. Nu har jag gått åt fel håll också. Jäklar! Vilket håll var det nu igen?”

Jag bara måste sluta prata för mig själv!

En bild på en sned horisont tar vid och sedan de där lackskorna med en töntig rosett och en tantväska som slår mot benet. Jag tycks ha kliv i kroppen som en hel karl i alla fall. Sedan är min högra hand i närbild med pärlvitt lack på naglarna och en silverkedja om handleden. Nu tar handen upp något ur väskan. En dosa portionssnus av märket Göteborgs Rapé skymtar och min näve tar en sväng upp till munnen för att därpå torka av sig på klänningen. Efter en evighet syns backen utanför församlingshuset i bild. Sedan blir det svart. Batteriet är dött.

Det nygifta paret vrider sig av skratt i soffan.

Någon, jag nämner inget namn, lyckades alltså blanda ihop på- och avknappen på videokameran och göra brudparet till statister på deras stora dag. Och de där femton minuterna i rampljuset gick till bröllopsfotografen själv.

Lön för mödan

Posted on Leave a commentPosted in Krönikor

I Stinas tobaksaffär, tvärs över gatan från mitt barndomshem, fanns det cigariller med munstycken, cigarrer och grovsnus. Min kompis mamma rökte blå Blend så att dimman låg tät i hennes bubbla när hon skjutsade oss till skolan. Pappa bolmade så mycket från sin favoritfåtölj i TV-rummet att det blev en grågul ring i taket ovanför honom. Detta utspelade sig alltså långt innan cigarettpaketen märktes med dödskalletexter.

Som tolvåring köpte jag röda Prince åt pappa och ibland fick jag välja godis för växeln. Jag funderade innan jag pekade på en hallonbåt bakom glasrutan. Sedan tvekade jag innan jag frågade vad ett kolasnöre kostade, ångrade mig och tog en nötcrème, fem harlortar och tre bugg. Där kan man tala om medveten närvaro, till skillnad från dagens skopande för att fylla säckliknande påsar med lösgodis inför fredagsmyset.

Stina hade blommig klänning, stödstrumpor och förkläde. Under ett sommarlov var vi extra uttråkade och hängde hos henne som i ett andra hem. Vi hjälpte henne att klistra upp löpsedlar. Vi köpte en Hemmets veckotidning till mamma. Två guldlockiga plastdockor med prickiga klänningar beundrades i timmar. Sedan skramlade vi ihop till en igloo att dela på.

”Vill ni tjäna en slant?” frågade Stina.

På lagret trängdes tidningar med tomglas, kex, sega råttor, chokladkakor, idolbilder och långkalsonger. Hälsoinspektionen skulle ha haft mycket att anmärka på, och om det hade funnits något bäst före-datum hade Stina fått dumpa större delen av sitt lager. Vi fick instruktioner om att damma, sopa och skura. Nästa dag prismärkte vi. Sedan fick vi packa upp varor. Vid det laget hade vi tröttnat. Vi undrade om lönen skulle räcka till en docka, en Pommac och en Fantomen. Jag var sugen på en karta med glittriga bokmärken också.

”Nu har ni varit duktiga”, sa Stina.

Jag kände något som liknade stolthet efter mina första dagsverken. Kassaapparaten plingade till och Stina släppte en krona var i våra framsträckta nävar. Vi tittade på varandra med misstro.

”Tack för idag”, sa Stina, ”nu får ni gå hem, bara ni är snälla och väntar medan jag pudrar näsan först.”

Vi hörde hur hon låste toalettdörren.

”Vilken snål kärring”, viskade min kompis A.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt var vi på lagret. Jag stoppade något hårt, något mjukt och något prassligt innanför tröjan. Hjärtat bultade. Vi var precis på väg ut ur affären när Stina var klar.

”Hälsa mamma och pappa!”

Rodnaden spreds från mina kinder till öronen.

En stund senare hällde jag ut bytet på min säng. Det var ett par svarta herrstrumpor i storlek 44, en Fib-Aktuellt, en plasttändare, ett paket citronkex, två näsdukar och tre laktritsklubbor. Bytet låg och brände under min säng och fick mig att vrida mig en lång stund varje kväll innan jag lyckades somna. En natt slängde jag tjuvgodset i soptunnan på gården. Så såg min start i arbetslivet ut, och det kunde ha blivit ingången till en kriminell bana. Men jag var så misslyckad som snattare och eftersmaken var så besk att det aldrig blev några fler försök.

Från mindful till mindless

Posted on Leave a commentPosted in Krönikor

När jag startade min friskvårdsfirma i medveten närvaro talade jag in massor av ljudfiler för ökat välbefinnande. Jag lät mig inspireras av varenda guru på området, instruerade mig själv framför spegeln och gick på kurser. Jag mediterade och lärde mig hur sinnet fungerar. När jag skulle koncentrera mig på kroppsförnimmelser hoppade det iväg som en ettrig apa och planerade trädgårdsplanteringar och storstadssemestrar. Jag tog tillbaka tanken och kände tyngden i rumpan, värmen i handflatorna, pirret i fingertopparna, innan sinnet rusade till grannens Hawaiimönstrade slips. Men jag utvecklade min förmåga att njuta av det som är: blåklinten i dikesrenen, styrkan i benen på cykelturen, stinget i chilichokladen, trägolvets lenhet mot fotsulorna. Men hur skulle jag gå från att vara livsnjutare till företagare?

Så dök möjligheten att hyra lokal upp. Med en bunt Photoshoppade A4-blad gick jag på promenad. Den första brevlådan pryddes av en stoppande hand och den andra ståtade med en dödskalle som bannlyste allt vad reklam heter; det skulle bli svårare än jag hade trott att bli av med lapparna. Efter någon timme kom jag in på en gata med hyreshus. Äntligen! Men nej, där krävdes det portkoder eller nyckelknippor. Så fick jag syn på två kvinnor. Jag tog mod till mig:

”Hej, jag erbjuder mindfulnesskurser och meditationspass med en gratis provgång, sa jag glatt.

”Nej, usch, jag har testat mindfulness en gång och blev extremt stressad”, sa en av kvinnorna.

Nästa steg blev en annons i lokaltidningen då jag lyckades skrapa ihop fem deltagare. Jag bjöd in några vänner därtill och det blev en givande kväll i den medvetna närvarons tecken. Dessvärre var kunderna mera intresserade av te och kakor än av kurser. När jag lade ut en utbildning på Facebook fick jag visserligen några glada smileygubbar till svar men inga kursanmälningar.

Mindfulness som tidigare hade lyst upp min tillvaro hade plötsligt fört in mig i en gråzon. Allt i livet tycktes vara en paradox. Jag hade tränat på att värdera ögonblicket högt och vila i nuet, men jag lyckades inte ens tolerera mina timmar som säljare och definitivt inte njuta av dem eller göra några lyckosamma avslut. Var det jag som var en bluff? Nej, det måste vara något fel på produkten, förpackningen eller tajmingen, slöt jag mig till.

Jag tror på de positiva effekterna av medveten närvaro, men ordet har urvattnats och det finns lika många definitioner som utövare. Mindfulness finns i varje källargym, yogastudio och på var och varannan vårdcentral nuförtiden. Min vara måste helt enkelt nischas, vässas och bli unik om jag skulle lyckas som företagare. Sagt och gjort. Resultatet blev en helt ny produkt: Numera erbjuder jag utbildning i frånvaro. På en kurs hos mig får du verktyg för verklighetsflykt, undanglidande ursäkter och omedvetenhet. Du lär dig att undvika ansvar, slippa nuet och undgå asjobbiga medmänniskor och sysslor. Sist men inte minst får du mycket övning i att sticka huvudet i sanden – guidad av en expert på området!

Han älskar mig så mycket

Posted on Leave a commentPosted in Krönikor

I början fanns han där som ett slags bakgrundsbrus vid middagar. Vi hälsade vänligt men hade ingen närmare kontakt med varandra. Ibland tyckte jag att han pockade väl mycket på uppmärksamhet. Samtidigt var han charmerande med sina bruna ögon och sitt empatiska sätt. En gång sa jag åt honom på skarpen och då såg han vettskrämd ut.

Så kom det en period då hans människor behövde avlastning. Nemo fick bo hos mig. Den första natten la han sig i köket. Han låg där i tio minuter. Sedan reste han på sig, slurpade i sig vatten, gick in i vardagsrummet. Efter några minuter steg han upp, gick ut i köket och åt några tuggor. Han låg sedan där och flämtade och jag gick ut till honom och öppnade köksfönstret. Var han för varm? Jag frågade honom, han viftade på svansen men såg olycklig ut. Både han och jag blev lättade när fåglarna vaknade och vi fick ta en långpromenad.

Efter några dagar hade vi funnit varandra. Det var som om en svartvit värld färglades när vi ägnade oss åt gemensamma roligheter. Vi sprang längs Mälaren. Vid en strandkant passade jag på att göra armhävningar. Han hade ett eget träningsprogram där han slet i grenar, plockade upp skräp från bottnen eller bar stenar i vattenbrynet. Som på en given signal sprang vi sedan vidare till nästa station, där jag kastade boll med honom en stund. Några gånger fick han upp spår på ett rådjur eller en hare. Då blev jag orolig för att han skulle hamna på villovägar och under en bil.

En natt hade jag svårt för att sova. Nemo snarkade i hallen. Jag låg och funderade timme efter timme. Vid fyrasnåret tänkte jag för mig själv, fortfarande stilla, att det var lika bra att stiga upp och ta morgonpromenaden. Jag såg stigen framför mig, den blanka vattenytan, skuggan från träden och gryningsljuset. Då kommer Nemo och sätter sig bredvid min säng med öronen rakt upp. Han tittar på mig. Det är som om han kan läsa mina inre bilder.

”Fina Nemo, jag förstår att du är med på noterna. Jag kommer, ska bara ta på mig lite kläder och gå på toan”, säger jag.

Inte vet jag om det är en inbillningslek, men därefter provar jag att visualisera för att kommunicera med honom. De gånger han springer efter något vilt ropar jag inte efter honom utan sätter mig på en stubbe och mediterar. Jag tänker intensivt på honom med en önskan om att han ska komma tillbaka och jag visualiserar från vilket håll det ska bli och hur han kommer fram till mig i fullt språng och kanske ger mig en slick på handen. Många gånger blir det exakt så som jag har tänkt.

När han flyttar till en annan ort tar vår intensiva relation slut. Jag saknar honom ibland, men vet att han har det bra som gårdshund. Han springer lös hela dagarna, schasar bort fåglar från grödor och vaktar huset. Dessutom har han fått flickvän och blivit far till en kull valpar. Livet går vidare. Ibland drömmer jag om honom. Det är riktiga hunddrömmar. Vi kampar om en pinne, jagar vågor, dansar till musik samtidigt som vi sliter i en söndrig tröja. Vi äter ihop. Han ligger nedanför soffan på fårskinnsfällen och jag låter min hand stryka hans huvud.

En dag blir jag bjuden till hans mattes födelsedagskalas. När jag kommer dit blir Nemo översvallande glad. Vi hälsar och gosar lite och han följer mig från rum till rum, precis som en hund. Sedan tar kalasstämningen över. Det blir tipspromenad, grillning och tal. Mitt fokus är på födelsedagsbarnet, all god mat, alla gäster, vinet och tårtan. Då och då kommer Nemo fram till mig och får en klapp. Sedan går han runt och ser till att alla gäster har det bra. Han rullar ihop sig någonstans. Får en matbit. Går ut och dricker vatten. Kommer in och viftar på svansen.

Timmen börjar bli sen och det är dags för dans. En DJ skruvar upp musiken. Lokalen fylls med människor. Jag går upp på dansgolvet och ger mig hän. Då kommer Nemo och ställer sig mitt emellan min danspartner och mig, tittar på mig och börjar först gläfsa och sedan skälla. En av gästerna säger:

”Vilket konstigt beteende hunden har!”

Jag tackar för dansen och går ut med Nemo dansande framför mig. Hans beteende är inte ett dugg märkligt för mig. Däremot är mitt beteende konstigt för honom. På förmänskligat hundspråk säger han och det med rätta:

”Du har varit här jättelänge utan att ägna mig någon uppmärksamhet alls och jag har varit så tålmodig och väntat … men nu får det vara nog! Jag vet ju att du förstår vad jag vill. Men ändå bryr du dig inte om mina signaler. Det är oacceptabelt. Du måste helt enkelt vara med mig nu!”

Nemo hämtar en fotboll. Jag sparkar den högt upp i luften och han fångar den. Vi skrattar med hela kroppen, drar i en pinne, sliter i en gammal  halsduk, jagar varandra och går en runda i det svaga månskenet. Vi njuter av att vara i mellanrummet mellan jag och du där gränsen upphör och det är irrelevant om vi är fågel, fisk eller hund. Kommunikationen är fullödig och glädjen intensiv, och det spelar ingen roll hur lång tid det går mellan våra möten: Nemo är och förblir min favoritvarelse i världen och han älskar mig så mycket … trots att jag inte ens är hans människa!

Kärleken är som starkast i dödens väntrum

Posted on Leave a commentPosted in Krönikor

De sista veckorna i livet tillbringade mamma på ett hospice i Borås. När vi hade fikat, vattnat blommorna, tittat igenom gamla fotoalbum och sagt det viktigaste blev det tyst. Jag kände mig hjälplös. Visste inte hur jag skulle underlätta tillvaron för henne. Jag såg hur torr och fnasig hennes hud var och gav henne Niveaburken för händerna.

”Ska jag smörja in dina fötter”, frågade jag.

”Om du vill, de är så torra att det blir sprickor i dem”, svarade mamma.

Jag tog en pall och lyfte hennes ben så att fötterna kunde vila på den. Jag hämtade en frottéhandduk, drog av strumporna, virade handduken runt hennes fötter. Sedan tog jag den citrondoftande oljan och började massera den ena foten. En tå i taget fick långsamma fasta omfamningar med avslutande cirkelrörelser. Sedan masserade jag fotsulan och hälen med mjuka rörelser. Mamma satt med stängda ögon. Jag oljade in fotryggen och ankeln innan jag bakade in foten i handduken och tog itu med fot nummer två.

”Tänk vad skönt att bara få sitta så här … i hela mitt liv har jag känt mig så stressad”, sa mamma.

Det klack till i mig. Mamma hade känt sig otillräcklig under en stor del av sitt liv i onödan. Det hade räckt om hon hade varit sig själv och vågat släppa fram sina känslor, önskemål och svagheter. Hon hade inte behövt slita så infernaliskt. I det ögonblicket svor jag på att jag aldrig skulle känna mig otillräcklig igen.

Nu har det gått 12 år sedan mamma dog. Jag är återigen på besök i Borås. Pappas fru Gunnel är obotligt sjuk och slutet närmar sig. Hon sitter i rullstolen och tittar ut genom köksfönstret.

”Vill du att jag ska baka en sockerkaka till kaffet”, frågar jag.

Hon ser oförstående ut.

”Hon hör inte”, säger pappa.

Jag upprepar det en gång lite högre och sedan ännu högre. Till slut skriker jag.

Gunnel nickar.

Jag vispar ihop ingredienserna och ställer kakformen i ugnen. Pappa kör in rullstolen i sovrummet och hjälper henne att lägga sig på sängen för att vila. Han kommer tillbaka och sätter sig vid köksbordet.

”Det är som om varje dag är en evighet”, säger han. ”Gunnel säger att det inte finns något att vara glad för längre. Hon har förstått att hon aldrig kommer att bli frisk. Det är så sorgligt. Om jag bara kunde komma på något som skulle göra henne glad”, säger pappa och brister i gråt.

Jag kramar om honom.

”Du gör så gott du kan, mer kan du inte göra”, säger jag.

Jag minns plötsligt mitt löfte om att aldrig känna mig otillräcklig. Jag inser att jag har brutit det tusentals gånger. Nu, här hos pappa och Gunnel. I andra relationer. På arbeten, inte minst med de ensamkommande flyktingbarnen. Jag kan inte hjälpa dem att hitta en borttappad syster, inte återuppväcka en mördad pappa, inte ens snabba på asylprocessen … då smyger sig otillräcklighetskänslorna på. Men denna gång blir det inget löfte – jag kan inte göra mer än mitt bästa. Jag ser på pappa. Det strömmar inte bara tårar ur såret i hans hjärta utan också en stor våg av kärlek och medkänsla.

Första gången jag hälsade på mamma på hospicet tolv år tidigare köpte jag en ceriserosa azalea till henne eftersom hon älskade rosa. När hon dog blommade den ymnigare än någonsin. Denna marsdag hos pappa och Gunnel är våren plötsligt här. På joggingturen ser jag snödroppar, krokus och små ljusgröna strån i grästuvorna. Luften är lätt att andas. Jag lunkar fram till fåglarnas sång en stund och sätter sedan på mig hörlurarna för att lyssna på Kleerup.

”It´s a beautiful life … I just wanna be here beside you. Here beside you …”, sjunger Kleerup med lite sprucken röst.

Då brister det för mig och tårarna kommer. Livet är avskyvärt och sorgligt och ensamt tidvis, men samtidigt är det ofattbart vackert. I närheten av smärtan och döden kan kärleken bli nästan överväldigande. Kanske beror det på att det är så svårt för oss att inte kunna bära varandras bördor att det uppstår ett stort hål i hjärtat. Med fri passage kan kärlek, förtvivlan, hopplöshet och medkänsla strömma ut och in. Allt tycks rymmas där. Vi kan inte lösa alla problem, inte avstyra alla katastrofer, inte bota allt som är sjukt. Ibland kan vi inte göra något annat än att följa med i livets ström och i bästa fall orkar vi vara närvarande. För varandra.

”Det är ett vackert liv. Jag vill bara finnas här vid din sida. Här vid din sida …”

Mina grabbar

Posted on Leave a commentPosted in Krönikor

Stefan är en casanova. Han skulle kunna charma av mig halva bankkontot på en kvart. Han skrattar och skränar och försvinner in på toaletten och kommer ut en halvtimme senare med en fantasifull frisyr. Stefan tycks ha ett gränslöst känsloregister och kan gå från 0 till 180 på en sekund. Ena stunden kan han vara så förbannad att jag tror att han ska sprängas i bitar och avsky mig till domedagen. En timme senare skämtar han och gör high five.

Kalle tar hinken ifrån mig och moppar färdigt köksgolvet, bär senare min ryggsäck på vägen till busshållplatsen. Han visar bilder på sin lillasyster och vännerna i smarttelefonen och ber mig om att baka äppelkaka med mandel. På fotbollsplanen dundrar han fram som en ostoppbar maskin och när han sätter bollen mitt i krysset fyrar han av ett leende. Ibland smyger några tårar nedför kinderna. När jag försöker trösta säger han att han bara är trött men han blundar och låter min hand smeka hans hår.

Erik är en säker kock. Han måttar ris och vatten med säkert öga. Skär morötter i tunna stavar och fräser dem i olja.  Sedan lägger han russin i blöt, sätter en gryta på plattan, häller i rikligt med olja och en hackad lök som får puttra en stund. Krossad tomat tillsätts. Vatten kokas upp i en vattenkokare och hälls på riset. Russin och morot landar på risberget. När jag frågar hur länge riset ska sjuda svarar Erik att det beror på. Om jag sätter plattan på trean tar det 20 minuter och på tvåan tar det 25-30 minuter. Han virar in locket i en handduk. Rör om i grytan med en träslev då och då. Riset uppnår perfektion med luftighet, nötighet och svag sötma. Färgen är som skapad av februarisolen som studsar mot tegelfasaden och speglas i snön utanför fönstret: mild, varm, svagt gulröd.

Alla är unika. Men vad har vi gemensamt? Vi är människor. Vi behöver ren luft, dryck, mat, ett hem där vi kan vila, säkerhet och närhet. Och som Dalai Lama brukar säga: ”Varje människa vill vara lycklig. Därför försöker hon undvika det som hotar och försvagar henne och hålla fast vid det som stärker hennes livsvillkor.” Vi delar denna tillvaro av kamp för överlevnad och strävan efter lycka. Vad har Stefan, Kalle och Erik gemensamt mer? De är killar och tonåringar. Byt nu ut deras namn mot Abdullah, Mohammad och Arash. De är alla asylsökande. De är också modiga som har gett sig iväg ut i det okända.

Modigt eller obetänksamt? Föreningen ”Vänskap utan gränser” ordnade utflykter till skidbacken. En buss hämtade grabbarna. Vi sjöng och skojade på vägen. Skidor, pjäxor och hjälmar lånades ut. Några av killarna kunde åka men de flesta hade aldrig tidigare provat skidåkning. Trots det ville alla genast bege sig högst upp. De kastade sig ut i backen utan att ha lärt sig att bromsa. Det blev kaos, krockar och fall. Mjukisbrallor och vantar blev genomblöta. Grabbarna ville åka mera och de blev tonårssura när skidkunniga volontärer tvingade dem att lära sig att bromsa och ploga i en liten backe.

För mig är killarna skrattsalvor, mycket känslor, liv och lust och nyfikenhet. Ibland är de buffliga och högljudda och det märks att det är tonårshormoner i rörelse och att frontalloben som styr omdöme och beslutsfattande inte är fullt utvecklad. För övrigt skulle jag kunna skriva en roman om varenda en och ändå inte ge en rättvis bild. Därför värker det i mitt bröst när man i medier klumpar ihop allt till en enda gegga, där grupper skuldbeläggs för handlingar som vissa individer har utfört. Jag tycker inte att kostnader eller trakasserier, våld eller annat problematiskt som har med migration (eller annat för den delen) att göra ska mörkas. Men varför inte också fokusera på den glädje, tacksamhet, intelligens, kreativitet och livskraft som finns?

Dessa ungdomar är speciella. Vissa har varit på flykt i flera månader, förlorat syskon och föräldrar på vägen, sett människor mördas. Sedan hamnar de här och först kanske de drar en suck av lättnad. Därefter inträder en lång väntan … Det är mycket som ska hanteras: brustna förväntningar, oro för familjemedlemmar och för framtiden, allt det nya och ibland så obegripliga. Mig påminner de om maskrosor som spränger asfalten och står där kaxigt mot alla odds. ”Mina grabbar” lyser, trots att många har levt under extremt svåra förhållanden, av en obändig livsvilja som smittar. Det är tack vare dem som jag nästan alltid känner mig full av energi, glädje och tacksamhet under mina arbetspass. När jag har varit ledig i ett par dagar längtar jag efter den glada och välkomnande tonen i: ”Hej Christina! Hur mår du?” åtföljt av ett fast handslag och en kram som möter mig när jag stiger över tröskeln till flyktingboendet för ensamkommande barn. Tänk dig denna hälsning multiplicerad med tolv så förstår du att mitt hjärta blir sommarvarmt trots att det är mitt i vintern!